Maria Myhr

Trilogin om Paksenarrion skrevs i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet av Elisabeth Moon. Det var lite innan jag själv började läsa fantasy på allvar och när jag väl satte igång i tretton-fjorton-årsåldern läste jag De sju citadellen, Narnia-sviten och Belgarion-böckerna. Jag sneglade åt Paksenarrions håll, liksom åt Deverry-serien, men jag antar att tjockleken på böckerna avskräckte mig.

Eller så anade jag redan då att det här inte var någonting för mig. Jag brukar alltid glutta igenom böcker jag funderar på att läsa, för att se om det finns något i dem som fångar mig. Uppenbarligen verkade Sagan om Drakens återkomst intressantare inuti eftersom det var den jag gav mig i kast med efter att ha läst och läst om Eddings böcker (säga vad man vill om paret Eddings uppfattning om världen, men underhållande språk är det definitivt).

Samtidigt kändes det som att jag någon gång i mitt liv borde ha läst Paksenarrion. Trots allt är det en kvinna som huvudperson, en kvinna som väljer att bli soldat och som lever i en värld där det inte alls är särskilt konstigt med kvinnliga soldater – kvinnor återfinns bland såväl befäl som krigslegender. Och som den jämställdhetskämpe en är så bör en ju ha koll på sin feministfantasy.

Det första jag störde mig på var dialogen. Alla pratar precis lika omständigt som alla andra, och då menar jag inte med krångliga ord, utan de ”lägger till och drar ifrån tills intet kvarstår”, som Werther uttryckte saken. Alla är så väldans förstående, funderar och diskuterar vartenda litet beslut och Moon låter dem verkligen diskutera allt från morgongröt till krigsstrategier.

Moon har också en ovana att beskriva i detalj oväsentliga saker, som frukostbestyr, vapenvård och uthämtning av materiel. På rätt sätt och i lagom dos är det viktigt för helhetsbilden och skapar atmosfär, men jag tröttnar ur rätt fort. Mer slöseri med ord och tid än bidrag.

Jag fortsatte att störa mig på Paksenarrion som person. Hennes karaktär håller inte ihop. Visst beter man sig olika i verkliga livet beroende på situation, men jag får ingen känsla av varför det är så med Paksenarrion, vem hon egentligen är. Ibland är hon riktigt klipsk, ibland är hon så dum att man får lust att lappa till henne. Inte gör det saken bättre att Moon försöker skapa någon sorts intradiegetisk legend om Paksenarrion, framställa henne som hjälte och förträfflig på alla sätt, något som jag helt enkelt inte tror på (likadant med Mankells Wallander). Jag förstår inte varför hon på ren tur och lite vanligt bondförnuft framhålls som extraordinär bland sina kamrater och sina befäl. Och denna förbannade ödmjukhet från alla håll…! ”Du är så bra, men jag är dålig”, ”nej du är så bra, det är jag som är dålig”, ”ja jag kanske är lite bra men du är bättre” och så vidare in absurdum.

Jag anmärkte lite syrligt i mitten av första boken att det verkar som om författarinnan gjort lumpen, tyckt att det var coolt, läst lite historia och sen satt sig för att skriva en fantasyroman. När jag läste texten om författaren fick jag veta att hon varit marinsoldat i ett par år, därefter läst historia och geografi och sedan skrivit en fantasysvit…

Det riktigt dryga är avsaknaden av mål. Paksenarrion vill bli soldat, för hon tycker det är kul att slåss, och hon tar värvning i ett legokompani. Sedan drar kompaniet runt och slåss lite här och lite där, beroende på var deras arbetsgivare hertigen tycker att det behövs slåss. De plundrar städerna som de intar utan större eftertanke, och plötsligt så grips Paksenarrion av lite lätt ångest när hon möter en flicka som skrämt undrar om de kommer att ta hennes lillebror tillfånga. Märk väl, Paksenarrion undrar vilka som gjort flickan så ont att hon är rädd för detta, utan att någonsin reflektera över sin egen del i det hela. Just sådana karaktärslogiska fel har jag svårt för.

Det är först i slutet av första boken som Paksenarrion själv anar vad hon borde göra, och det har läsaren (jag åtminstone) för länge sedan räknat ut. Moon försöker få det till att Paksenarrion är lite rädd för det hon skulle kunna bli, något jag inte alls förstår eftersom det bara kan komma gott ur det. Och att ägna en hel bok åt att få en bakgrundshistoria innan man ger sig i kast med målet, det gör mig inte jättepeppad på att läsa fortsättningen.

Brorsan sade att det blir bättre i andra boken, lite mer action och så. Han hade fel. Typ. Visst är det mycket action i första boken men jag hänger inte med i alla klumpigt beskrivna strategiska genidrag så jag brydde mig inte om att läsa om det jag inte förstod. Andra boken inleds med lite annan typ av action och mer magi än förut, men…

När så Moon avlägsnade den tredje av skaran nästan-intressanta karaktärer ur handlingen fick det vara nog. Jag tog beslutet att helt enkelt lägga ner. Det är sällan jag gör det. Det ska vara riktigt jäkla ointressant eller dåligt för att jag inte av ren nyfikenhet ska läsa klart en bok eller se klart en film. Men någonstans insåg jag att jag inte kunde lägga ner lika många timmar till på att svära över hur värdelös boken var.

Det lustiga är att jag anser det vara värt besväret att lägga ner tid och möda på att skriva ett blogginlägg om varför Paksenarrion-serien inte är värd att läsa.

Jag skummade förstås igenom resten av boken samt tredje delen. Jag måste ju få veta om sagan om Paksenarrion, som det står i den fullständigt ogenerade prologen, slutar mitt i en mening. Det gör den inte.

Summary in English: The Paksenarrion trilogy is a waste of time.

Tags: paksenarrion