Maria Myhr

Om man satte upp en kamera framför nyllet på mig när jag sitter i biosalongen och ser superhjältefilm lär man få sig flera goda skratt, detta oavsett om filmen ifråga är bra eller inte. The Amazing Spider-Man bjöd på både saliga leenden, ögonbryn vid hårfästet, darrande underläpp och några uppriktiga eh?-ögonblick.

Om det behövdes en ny Spider-Man eller ej är en för mig oväsentlig fråga. Varje tolkning är sin egen, och gäller det superhjältar tackar jag och tar emot. En välkommen förändring var förstås Peter Parkers nya flamma. Mary Jane Watson i första trilogin var en rätt söt men lättsårad och velig ordning som alltsomoftast var i behov av räddning. Den mer emotionellt stabila (konstnärssjälar vs vetenskapsnissar, någon?) Gwen Stacy har både ryggrad och geniknölar och är en välkommen variant av flickvänspotential.

Första trilogin avslutades också rätt lamt med en film som inte var sådär jääättebra, om man säger så. Inte för att jag är någon expert på Venom, men till och med jag som gillar Topher Grace inser ju att han var lika felcastad där som i Predators (i och för sig, hela filmen var fel, men ändå).  Och vafan är grejen med Hollywood och svarta kläder, tar man automatiskt på såna och lite kajal om man mår dåligt eller??

Angående Spidde själv så gillade jag Tobey Maguires småkäcka och småtöntiga Peter Parker och hans vitsiga och heroiska alter ego, men jag gillar också Andrew Garfields lite trasigare, drömskare, och kaxigare Peter/Spidey. Faster May och farbror Ben (The Illusive Man! ursäkta spelnördutbrottet) kändes sådär genuint arbetaramerikanska som de borde göra – lika delar sunt förnuft och obegriplig hederskänsla, liksom – och skurken Lizard kändes mer mänsklig än skurkig.

Fast… filmen pendlar ganska friskt från djupdykningar i allvarets mörker till rena Papphammar-scener och det är inte alltid de tu mötas friktionsfritt. Flera scener är så där underbart tv-serieaktiga, ni vet, Gilmore Girls eller West Wing eller något, med vältajmade och lagom rappa dialoger som känns genuint hjärtliga, medan andra känns som om de behövt arbetas igenom minst tre gånger till.

Logiken följer vad jag härmed döper till ostprincipen, vilket innebär att ju ostigare effekt som kan uppnås (ostigt = effektsökande överarbetat på hollywoodskt vis, från engelskans cheesy) desto mindre bryr man sig om logiken. Ja, lyftkransscenen, jag talar om dig. Tänker inte avslöja mer än så, bara muttra något om att om man har ett spindelsinne så har man, har man undvikit alla kulor hittills så lär man undvika nästa också, och så talar vi inte mer om den saken.

Nu till bottennappen. Först ut är bh-scenen. I boken Livet, Universum och Allting av Douglas Adams (tredje boken av fem i trilogin (sic) Liftarens Guide till Galaxen) omnämns Priset för det Mest Omotiverade Användandet av Ordet Knulla i en Seriös Film. Jag tycker att ett liknande pris bör instiftas för actionfilmer: Priset för det Mest Omotiverade Avlägsnandet av en Tröja i en Seriös Blockbuster. Den makalöst smaklösa bh-scen i tunnelbanevagnen i The Amazing Spider-Man är en god kandidat, tillsammans med Jacobs sjuksyrreförsök i New Moon. Hur kan man 2012 fortfarande tro att tröjor går sönder på det där viset? Inte ens scenen där cheerleader-pyramiden rasar är lika dum.

Och så musiken sen. Först gick associationerna till Harry Potter och John Williams fantastiska musik - lite förväntansfullt, lite magiskt, lite barnsligt. Och sedan gick det… neråt. Jag bara gapade när jag såg att det var James Horner som gjort musiken. Vad hände med mannen som skapade oförglömliga musikstycken till Willow, Titanic och Braveheart?

Okej, så senaste Spidde-rullen är alltså både högt och lågt, men som alla vet smakar mjöl just mjöl medan sockerkaka smakar rätt gott. Så trots alla brister är det en helt klart sevärd filmupplevelse och jag ser framemot nästa film. För superhjälteuppföljare brukar bli bättre än första filmen, till skillnad från normala filmer. Väl…?

Summary in English: I do not like the music nor the lack of logic in favor of cheesiness. Also I’m not very fond of stupid bra-scenes. However, despite this and the occasional not-so-smooth changes between deep emotions and farcical comedy, it’s a nice superhero movie and I look forward to the sequel. Alså, Gwen Stacy is a much better love interest than Mary Jane Watson, since this girl has backbone, brains and a stable mind. It makes her more likable, and  is a better contrast to the more broken and teenagy outrageous dreamer that is Andrew Garfield’s Peter Parker.

Tags: spider-man, the amazing spider-man