Maria Myhr

Moviezine intervjuar Rafael Edholm om nya filmen Mörkt vatten. Edholm uttrycker sin indignation över Svenska Filminstitutets totala ointresse och menar att det har med hans sätt att kissa att göra (han står, alltså är han man). Tidskriften Flm raljerar över Edholms önskan om en manlig festival och upplyser om att den redan finns – Cannesfestivalen. Bloggen Oklarheten drar upp lite siffror som också gör klart för Edholm att han nog inte blivit dissad pga kön utan pga filmens kvalitet (något som jag själv lite syrligt anmärkte i Moviezines kommentarfält).

I min twitter-feed diskuteras Edholms uttalande. En twittrare, manlig regissör enligt info, säger att det numer är skottpengar på manliga regissörer, underförstått Edholm har rätt. Denna tweet fick mig att fundera lite. För även om siffrorna talar sitt tydliga språk, det är fortfarande fler män än kvinnor som gör film och som får pengarna, så kanske den här kvinnostödsivern slår över emellanåt? Det kanske finns duktiga män som blir förfördelade på grund av producenters och konsulenters iver att främja kvinnligt filmskapande eller helt enkelt bättra på statistiken för att få politisk poäng?

Jag vet inte det, jag. Under årets upplaga av Existentiell Filmfestival i Falun kritiserade reflektör Stina Gardell (bl a filmproducent) programmet för att endast ha filmer gjorda av män med. I arrangörsgruppen lade vi pannorna i djupa veck – nog hade vi väl tänkt noga på detta i början av filmspånandet? Jo, visst hade vi. Men under vägens gång förändrades filmuppsättningen och plötsligt fanns inte kvinnorna kvar. Jag vill förstås med bestämdhet hävda att de filmer som byttes in föreslogs av männen i gruppen.

Å andra sidan bestod arrangörsgruppen av mer än hälften kvinnor, så nog fan ligger ansvaret hos oss alla. Jag har nog nämnt detta tidigare, men under en träff för unga filmartalanger hade enbart kvinnliga föreläsare valts ut. Arrangörsgruppen bestod till största delen av kvinnor. Ingen av dem hade egentligen reflekterat över antalet kvinnor på talarlistan, däremot hade de var och en för sig ansträngt sig för att inte bara ta första bästa namn som dykt upp i skallen utan också aktivt leta efter skickliga kvinnliga yrkesmänniskor.

Jag kan upplysa om att de kvinnor som höll föredrag på träffen var där för sin kompetens skull, inte för sitt köns. Jag tror också att de flesta män som söker och får stöd av SFI faktiskt är kompetenta filmskapare och att det ofta, tyvärr, finns för få kvinnliga filmskapare av samma kaliber att välja bland.

Men. Fortfarande är det så att om en kvinna vinner pris för, säg, bästa regi, så höjs alltid röster om att hon säkert är inkvoterad (Lisa Aschan, Kathryn Bigelow), medan en man i samma situation blir hyllad för sin filmiska insats.

Vi avslutar med att titta på lite SFI-siffror.

SFI delar i maj månad ut stöd till 5 långfilmer och 12 kortfilmer. Av de 5 långfilmerna har 3 manlig regissör/manusförfattare och manlig huvudperson, 1 har manlig regissör/manusförfattare och kvinnlig huvudperson, 1 har kvinnlig regissör/manusförfattare och blandade huvudpersoner (dokumentär).

Av de 12 kortfilmerna har 6 filmer manlig regissör/manusförfattare och manlig huvudperson, 2 filmer har manlig regissör/manusförfattare och kvinnlig huvudperson, 1 film har kvinnlig regissör/manusförfattare och kvinnlig huvudperson, 1 film har kvinnlig regissör/manusförfattare och manlig huvudperson, 2 har manlig regissör/manusförfattare med blandade huvudpersoner.

Summa summarum: 5 långfilmer, 12 kortfilmer = 17 filmer. Regissör/manusförfattare: 14 män, 3 kvinnor (4-1 långfilm). Huvudpersoner: 10 män, 4 kvinnor, 3 blandade (3-1-1 långfilm).

Så, skottpengar på ståkissare var det? Knappast. Snarare börjar man fundera på vem som skjuter av alla valpar av honkön innan de blir så stora att de letar sig till SFI.

Tags: cannes, existentiell filmfestival, flm, könskvotering, moviezine, oklarheten, rafael edholm, svenska filminstitutet