Att stycka en film

SPOILERVARNING! I nedanstående blogginlägg kommer jag att diskutera senaste Twilightfilmen, Breaking Dawn part 1. Ni som vill undvika spoilers om handlingen slutar läsa nu, och är välkomna tillbaka när ni har sett filmen.

Läste nyss Malena Janssons recension, eller snarare referat med könsglasögon, i Svenska Dagbladet. För det första förstår jag inte varför hon, liksom Isabell Espinoza på Svt nästan gör, måste dra precis hela handlingen. Ska det inte finnas nånting kvar åt den som tittar eller? Visst är det dumt om folk tror att det man ser i trailern händer den första halvtimmen, men ändå.

Men till huvudsaken. Jag förstår inte, hur är det meningen att en tjej ska beskrivas i fiktionen egentligen? Jag tycker i och för sig att Bella är puckad (även om Kristen Bell gör henne mycket sympatisk) men det har med hennes karaktär att göra, inte hennes kön. Ändå väljer Malena Jansson att fokusera på just hennes kön som orsaken till att hon utsätts för det hon utsätts för, en ”studie i kvinnovåld”. Jag menar, wtf? Och nej, jag köper inte riktigt att det kan vara mormonska författaren Stephanie Meyer som har en diabolisk (eller gudomlig) plan att sprida budskapet ”inget sex före äktenskapet”, för varför skulle i så fall Bella ändå ”straffas” för att hon äntligen får Edward att släppa till? De är ju gifta, då borde ju allt vara lugnt?

Det figurerar en bild på Disney-prinsessorna (Belle, Jasmine, Askungen, Törnrosa, Ariel och Snövit, inga andra) där det satiriskt berättas om vad dessa stackars flickor gör för att få den man de älskar. Under bilden finns en länk till en bild som visar vilka råd respektive prinsessas slutliga make förmodas ha fått i livet. När jag såg den första (som kanske har några poänger men missar några viktiga på andra sidan) tänkte jag ”jo, det brukar låta så om snygga tjejer som lyckas”. I den andra såg jag inte bara fördummande av män utan också fördummande av attraktiva kvinnor. Precis som i den första bilden.

Synd att så många, som ändå tycks värna om kvinnors framställning på film, väljer att förakta Twilight-filmerna. De älskas uppenbart av så himla många tjejer (och ett gäng killar också), förmodligen för att Bella gett deras sexualitet ett ansikte, och för att det för en gångs skull är killarnas bröstpartier som är i fokus i tid och otid (”Bella, up here”, liksom). Men då måste kritikerna tydligen automatiskt klanka ner på hur man försöker pracka på unga tjejer gammaldags ideal. Jag har hört få som gnäller om hur killarna i filmen tvingas in i gammaldags könsstereotypiska dräkter.

Jag har större problem med att Bella, som verkar vara så klok annars, tycker att det är ett mindre steg att förvandlas till vampyr än att gifta sig. Jag tycker heller inte att abortdebatten som DN:s Jane Magnusson skriver om är särskilt amerikansk. Från början vet Bella inte att barnet suger kraft ur henne (och vem som helst som varit gravid måste väl nån gång ha känt sig urvattnad), och varför i hela helvetet ska hon då välja abort? När hon är lyckligt gift dessutom? Sen växer ungen tokfort, så när det uppdagas att det faktiskt skadar henne ser det ju ut som om bebisen nästan är färdigvuxen i alla fall, och inte ens i Sverige får man abortera foster/bebisar som är såpass stora. Även Isabell Espinoza skyller detta abortmotstånd på Stephanie Meyers mormonskap. Det köper jag inte heller. Hade jag i graviditetens slutskede fått ett revben knäckt på grund av barnet, inte fan hade jag lättvindigt gått med på en abort bara för att jag skulle må bra. Då skulle jag hitta en lösning. Vilket Bella gör på näringsproblemet, och till sist även på plats-problemet.

Och för övrigt, hur intressant vore det rent filmiskt om denna omtalade vampyr/människobebis faktiskt blev aborterad…?  Eller om Bella tyckt att det här med att vara vampyr verkade rätt lamt?

Och det är hit jag vill komma: Det är ett jävla tjat, helt enkelt. Om hur dum kvinnan är när det gäller att få den rätte (som också verkar vara något fult att hoppas på), om mannens våld mot kvinnans kropp och hans utnyttjande av sagda dumma kvinna. Men för helskotta, Twilight-serien är ett gäng filmer om en tjej som blir förälskad i en vampyr! Det är fiktion! FIKTION! Visst ska fiktion tolkas och visst kan man utläsa mycket om samtiden ur fiktion. Men jag tycker det  börjar bli drygt att man inte kan diskutera kvinnoroller på film utan att det urartar i debatt om på vilket sätt sagda kvinnoroll straffas, förfördelas eller objektifieras på grund av sitt kön.

Ska vi hädanefter, i jämställdhetens namn, diskutera mansroller på samma sätt? Det skulle kunna se ut så här:

Mannen i vårt samhälle är en sexuell och våldsam varelse, som har ett begär att älska och äga men försöker, förgäves oftast, trycka tillbaka det för att han känner sig tvingad att sätta samhällsnormer och föråldrade traditioner högre än viljan och förnuftet hos den han vill ha. Mannen är en potentiell våldsverkare, som har en inneboende en urkraft som han inte är kapabel att styra ifall han blir tillräckligt arg eller upphetsad. Denna filmens ständiga utmålande av mannen som en varelse med två lägen: knulla eller misshandla, som styrs av drifter och instinkter, som är så skör att han inte klarar av att leva om han inte får kvinnan han förälskat sig i men som heller inte kan leva med henne eftersom hennes blotta närhet gör honom till ett besinningslöst djur.

Är det så vi ska se på Twilight? På Disneyfilmer? På filmer överhuvudtaget? Som metaforer för verkligheten som går ut på att a) kvinnor är stendumma som gör våld på sig själva fysiskt och psykiskt för att få den rätte (en snygg man) samt b) män är stendumma som gör våld på andra fysiskt och psykiskt för att få den rätta (en snygg kvinna)?

Det har i alla fall inte jag någon större lust till.

Genusdebatt är bra. Men vi får inte glömma bort att bakom varje kvinnoroll och varje mansroll (med några undantag förstås), finns en roll med hjärna och hjärta som påfallande ofta agerar och reagerar helt oberoende på vad som sitter mellan benen. Därför väljer jag att i filmroller se ett koncentrat av verkliga människors inre, karaktärer som har en så stark passion, en så stor kärlek, att de är beredda att göra nästan vad som helst för att få sin älskade. Det tycker jag är häftigt.

På film alltså. Inte i verkligheten. Och det är just så jag ser på film. Som något som är högre än verkligheten.

 

PS/ Av rädsla för att utpekas som Twilight-fan vill jag bara upprepa föregående inläggs påstående om att det är Jacob som är det som håller mitt intresset uppe. Jacob och varulvarna. Och Charlie. Och litegrann vampyrsamhället. Bella alltmindre. Definitivt inte Edward. Inte heller Twilightuniversats vampyrmyt.

6 kommentarer till “Att stycka en film”

  • Många poänger och mycket skratt! Keep up the good work (även om jag verkligen kan se hur du slår hårt på tangenterna när du skriver om det överanalyserande snacket om manligt & kvinnligt ;) ).

    Själv gillar jag bara inte att dom glittrar.
    ..eller citerar Shakespeare
    ….eller att det tydligen är helt ok att att totaldeppa i flera årstider utan att skaffa professionell hjälp
    …….eller att det är Cedric Diggory som dog och återuppstod som emovampyr-light

    FAST det är häftigt hur man med twilightvampyrerna kunnat få tidigare vampyrskildringar som Pitt och Cruise i ‘En vampyrs bekännelse’ att verka manliga och dominanta ;)
    *haha*

  • Hej, mycket bra text av dig.
    Instämmer i kritiken av ensidiga filmkritik.

  • Tack för beröm och medhåll :)

    Sarah: Cedric Diggory är ungefär lika ointressant i filmtappning som Edward Cullen :P

  • Japp, men i HP hade han i alla fall vett att dö ;)

  • Menar du att man aldrig får kritisera eller diskutera fiktion just för att den är fiktion? Det är en bra utgångspunkt att alla kan skilja mellan fiktion och verklighet och är totalt opåverkbara av yttre influenser. En diskussion är i det här fallet (och många andra) hälsosam. Ska vi inte heller diskutera Lolita eller De Sade? När det handlar om ett fenomen som handlar om en besatthet för många barn och tonåringar så måste det föras någon sorts diskussion. Jag tycker det är högst problematiskt att bilden de suger i sig är att man ska ge upp allt för att leva i relation som i verkligheten skulle betraktas som djupt störd och som varje förälder skulle försöka skydda sitt barn ifrån. Man kan ignorera könsdebatten och inta ta iaktagande tusentals år av kvinnoförtryck och könsroller där flickor och kvinnor underkastar sig sin egen frihet. Det går inte att blunda för att det är ett kvinnoproblem (det rättfärdigar dock inte objektifieringen av den muskulösa manliga kroppen i filmerna).

  • Marie>> Johodå, kritisera på bara (det är ju precis sånt jag ägnar mig åt på den här bloggen). Jag skriver också att jag tycker att genusdebatt är bra. Jag blir bara så trött på det ständiga dissandet av unga människors tolkningsförmåga.
    Att kunna skilja på fiktion och verklighet är inte samma sak som att vara opåverkbar av yttre influenser (om det var så du menade). Unga är rätt bra på att skilja verklighet och fiktion åt, men de mår – tvärtom mot vad de flesta vuxna tror! – mycket sämre av verkliga otrevligheter än sånt som sker inom fiktionens ramar (http://www.statensmedierad.se/Publikationer/Produkter/Ungar–Medier-2010/).
    Därför tror jag att det påverkar unga tjejer mer negativt att ständigt få det inhamrat i huvudet hur förtryckta de är och att allt de gör – om de håller på sig eller inte, om de väljer att göra abort eller inte, om de följer sina känslor eller inte – egentligen är resultatet av sagda förtryck, än att bli ”besatt” av berättelsen om en ödesdiger romans mellan en ganska knäpp människa och en rätt velig vampyr.
    En sund genusdebatt är bara bra, för bägge kön. Den typen av genusdebatt som jag sågar i detta inlägg tycker jag inte ger särskilt mycket mer än fler (motstridiga) krav på hur unga tjejer ska bete sig.

Lämna en kommentar...

Namn (obligatoriskt)
E-post (obligatoriskt)
Webbplats